Fantastisk lunch

Jag är så dålig på att vara ensam hemma om dagarna...

Sätt dig på bocken och håll dig i jocken ( á la Alvin)

Redan första advent och snart jul, villket betyder snart nyår vilket betyder snart bebis!
När jag blev beviljad graviditetspenning såg jag framför mig hur jag i en hel månad gick hemma och julpyntade, bakade varje dag och gjorde julgodis till hela släkten. Det blev inte riktigt så. Det enda jag gör att sova. Jag vaknar vid 06:15 med Kärleken. Väcker Lilleman och tar på honom lite kläder och skickar iväg männen till jobb och förskola. Sedan somnar jag om till si så där 11.30. Tar mig upp, äter frukost och försöker ladda inför att hämta Lilleman klockan 15. Sedan är jag helt slut. Helt helt slut. Hela förra veckan såg ut såhär. Därför längtade jag extra mycket till helgen då vi äntligen skulle få vara hela familjen.
Lördagen ägnades åt julpynt och sedan en trevlig middag i Majorna hos nyfunna vänner. På söndagen kom Berit på besök så det blev en innedag med både pepparkaksbak och lussekatter. Ingen var gladare än Alvin.

Nu är jag lugn igen.

Det känns mycket bättre nu så vi kommer inte åka in idag. Men det var en tankeställare om att jag måste måste m å s t e ta det lugnt! Så det är precis vad jag gör idag! Då är skönt att ha världens bästa nätverk som hämtar Alvin på förskolan så att jag slipper gå.

Lite för tidigt!

Igår var en härlig söndag men en dum härlig söndag. Jag har så svårt att acceptera att jag har blivit så begränsad i mitt liv under denna graviditet. Hade det varit en söndag för 8 månader sen så hade vi efter långfrukosten åkt till Stättared och gått en långpromenad i skogen. Sedan söndagsstädat och avslutat med en trevlig middag med fam. Thorson/Thorslund.

Vi gick ingen skogspromenad, men jag städade, bakade bröd och lagade mat hela eftermiddagen vilket jag inte skulle gjort. När gästerna gått hem vid 19.45 kom sammandragningar jag aldrig känt förut. Det kändes inte som värkar men hela magen drog ihop sig så att jag inte kunde stå upprätt. Det kom i täta intervallen och jag fick värmefluschar och trodde att jag skulle svimma. Dusch och 2 Alvedon hjälpte inte och jag började bli nervös. Jag ringde till förlossningen i Varberg och pratade med en jättegullig banrmorska som inte alls tyckte det lät bra. Tyvärr är jag "bara" i v. 33+3 och Varberg har en gräns på v.34 annars är det Halmstad eller Östra som gäller. Då blev jag ännu mer nervös och fick ännu ondare. Lilla plutt är för liten för att komma nu!
Jag ringde till Östra och vi kom överens om att jag skulle vila i 30 minuter och om det inte hjälpte då skulle vi komma in. Jag vilade och tyckte att magen lugnade ner sig, bebisen rörde sig och det kändes ok. Vi åkte inte in men så fort jag ställer mig upp nu så får jag en sammandragning. Väntar på att MVG ska ringa så får vi se hur denna dagen slutar.
Jag vet att jag sagt att busiga Bebben gärna får titta ut nu, men jag tar tillbaka det. Den får titta ut om 3.5 veckor så vi är över v.37

Fixering klart!

Den lille bebisen har fattar galoppen att huvudet ska vara ner. Skönt men den hade gärna fått vänta lite med fixeringen. Det gör inte fogarna bättre direkt. Jag föreställer mig att dess huvud sitter fast i bäckenet medan armar och ben kämpar febrilt med att komma loss. Så känns det iallafall. Och inte kommer de tidigare för att fixeringen gått fort. Alvin var fixerad redan i v.32 men kom ändå ut på 41+5...

Hade jag fått bestämma så får den gärna komma runt Lucia. Då är den ändå "färdig" och vi hinner landa innan jul plus att Tobias är hemma hela julen så vi får massvis med tid tillsammans. Men jag vet att det inte går att bestämma, men önska får man göra innan jul!

Tiden bara rusar iväg!

Helt plötsligt är vi i slutet av denna graviditet. Sex veckor kvar till beräknad födsel och givetvis finns förhoppningarna att slippa gå över tiden, även om bebisen får ett roligare födelsedatum då. Allt har varit tvärtom denna gången, jag har inte alls kunnat njuta av graviditeten eller magen på samma sätt som sist. Foglossning som redan spökade i v.7, oro för missfall, diagnos hypotyreos vilket gav låg ämnesomsättningen, hjärtklappning och ännu sämre humör. Sedan kom den verkliga foglossningen, den som inte bara anades i ryggslutet. Utan den som skär som knivar både i de främre och bakre fogarna. Hög arbetsbelastning och en 2.5 åring tog ut all sin kraft på min kropp, denna höst är ett enda blurr.
Men nu äntligen har jag slutat jobba, tack gode f-kassan för godkänd sjukskrivning och beviljande av graviditetspeng. Nu är tanken att jag bara ska vila upp mig innan bebisen behagar titta ut. Som jag har längtat! Under dessa 8 månader har jag inte ens hunnit få en känsla av vad det är för kön. Förra gången var vi så stensäkra på att det var en kille, nu har jag ingen aning. Så nu ligger jag i soffan om dagarna, sover lite, grejar lite, hämtar Alvin vid tre och ändå går jag bara och längtar. Längtar till att denna lilla krabat ( som är väldigt stark) ska titta ut. Jag längtar efter att få ringa till mamma och säga att de får hämta Alvin på förskolan. Jag längtar efter den nervös färden ner till Varberg. Att ana men inte veta vad som väntar kommande timmar. Och sedan, det bästa av allt: telefonsamtalet till de närmsta. H*n är här!
Så trots att jag vet att det väntas sömnlösa nätter så kan jag ändå inte ta till vara på min underbara vilotid i soffan för nu är allting äntligen verklighet, nu kan jag ta in och smälta att vi ska bli fyra!
Godnatt