Helt plötsligt är vi i slutet av denna graviditet. Sex veckor kvar till beräknad födsel och givetvis finns förhoppningarna att slippa gå över tiden, även om bebisen får ett roligare födelsedatum då. Allt har varit tvärtom denna gången, jag har inte alls kunnat njuta av graviditeten eller magen på samma sätt som sist. Foglossning som redan spökade i v.7, oro för missfall, diagnos hypotyreos vilket gav låg ämnesomsättningen, hjärtklappning och ännu sämre humör. Sedan kom den verkliga foglossningen, den som inte bara anades i ryggslutet. Utan den som skär som knivar både i de främre och bakre fogarna. Hög arbetsbelastning och en 2.5 åring tog ut all sin kraft på min kropp, denna höst är ett enda blurr.
Men nu äntligen har jag slutat jobba, tack gode f-kassan för godkänd sjukskrivning och beviljande av graviditetspeng. Nu är tanken att jag bara ska vila upp mig innan bebisen behagar titta ut. Som jag har längtat! Under dessa 8 månader har jag inte ens hunnit få en känsla av vad det är för kön. Förra gången var vi så stensäkra på att det var en kille, nu har jag ingen aning. Så nu ligger jag i soffan om dagarna, sover lite, grejar lite, hämtar Alvin vid tre och ändå går jag bara och längtar. Längtar till att denna lilla krabat ( som är väldigt stark) ska titta ut. Jag längtar efter att få ringa till mamma och säga att de får hämta Alvin på förskolan. Jag längtar efter den nervös färden ner till Varberg. Att ana men inte veta vad som väntar kommande timmar. Och sedan, det bästa av allt: telefonsamtalet till de närmsta. H*n är här!
Så trots att jag vet att det väntas sömnlösa nätter så kan jag ändå inte ta till vara på min underbara vilotid i soffan för nu är allting äntligen verklighet, nu kan jag ta in och smälta att vi ska bli fyra!
Godnatt
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar