Jag och Lilleman har flyttat hem till mamma och pappa för en lite vecka. Kärleken är iväg med sin klass på läger och jag vågar inte sova själv, ifall det lilla livet i magen skulle få för sig att titta ut. Vi är väl uppbackade med folk ifall något skulle hända. Så uppbackade att jag och Sandra imorgon ska gå på profylaxkurs tillsammans. Sandra har jouren till och med torsdag sedan tar svägerskan Sandra över.Hur som helst, Lilleman är överlycklig att vi bor här. Han kvittrar upp på morgonen och får mormorsgröt och busa med morfar och Doglas. Den enda han pratar om på förskolan är mormor. Därför blir han lite lätt besviken varje dag när det inte är mormor som hämtar utan bara hans gamla mamma.Men idag hände det hemskaste. Mormor, som är en väldigt vänlig och snäll mormor som näst intill aldrig höjer rösten åt sina barnbarn, sa till honom på skarpen när han tramsade med sin kvällsmat. Då rann livet ur honom. Genast slutade han att äta och jag som inte varit vatten värd på ett par dagar skulle helt plötsligt gå med och borsta tänderna med en gång. Väl gjort låg vi i sängen och då tog han fram sin sorgsnaste röst och sa "jag vill åka hem, jag vill inte vara hos mormor och morfar. Jag får ont i magen här. Jag vill ha min pappa"Det är säkert glömt tills imorgon, och man måste tåla en tillsägelse från den man älskar mest av allt, men ibland är det inte lätt att vara liten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar