Det här med barn

Det må vara en stor klyscha men det går inte föreställa sig hur livet med barn blir förrän man är mitt upp i det, och även då kan det vissa stunder vara svårt att uppskatta allt som hör till. För tre år sedan var det han som låg i magen och höll mig vaken om natten. Nu sitter han inne på sitt rum och läser Kittelmonstret. Högt skrattar han när monstret hoppar fram från olika hörn av boken och kittlar diverse djur. Sen plötsligt så ringer han lektelefon, att döma av hur han svarar så är det hans gamla mormor (som han uttrycker sig själv). Jag och Tobias ligger i vår säng och tjuvlyssnar. Då dyker han upp i dörröppningen och vill busa. Det gör vi, men så fort vi gör något som han inte gillar så drar han ner sina ögonbryn och och tar fram sin stränga röst och tala om att man minsann får "gå här i från", "jag blir så arg på dig", " nu lysnnar du på mig". Skamset får vi tillbaka allsköns bannor när vi inte gör som han behagar i leken. Jag hoppas att man kan se det som ett utvecklingssteg, att han lär sig använda olika begrepp. Annars får man lätt ont i magen och känna sig som en hemsk förälder. Andra underbara uttryck är för tillfället:
* Jag gillar om (han blandar ihop tycka om och jag gillar)
* Åh mamma, jag älskar dig så mycket så mycket så mycket.
* Aldrig på dig själv (när Tobias talar om att man aldrig får bitas)
* Vad blir det för dag (varje gång vi sätter oss till bords och ska äta)
* Vad e det för dag idag? E de lördags? E de lördagsgodis?
* Hejsan hoppsan falleralle ra. När djuren ska på promenad
Det finns miljoner till såklart och jag önskar att alla fick chans att sitta med honom i vardagliga situationer och bara lyssna.
Om tre år sitter nästa papegoja och skäller på oss.