Det här med barnuppfostran är så svårt. Så jäkla svårt. Det som är lätt är att få för sig hur man ska bli som förälder. Det är också lätt att döma och fördöma andra föräldrar för att de gör si och så. Detta tills man själv får barn som ska uppfostras. Vad vill man då? Man vill ha en artig, glad, trevlig unge som aldrig lägger sig på golvet i affären, spottar på en, målar på bordet eller säger saker som "slå mig inte mamma" i Mc Donaldskön. Men vägen dit är lång. Kantrad av tillsägelser och "nej" och kärleksfulla (?) bestraffningar. Det som jag tycker är absolut svårast är att vara konsekvent och stå fast vid beslut eller "bestraffningar". Idag gjorde jag det och aj aj vad det gör ont i mammahjärtat. Men efter en katastrofal middag var jag tvungen att göra något. Jag vill inte ha sådana middagar och tyvärr har vi ofta det. Så han åkte i säng. Kvart över sex. Självklart under gallskrik och tandagnisslan. Jag höll själv på att börja gråta men jag visste inte hur jag skulle göra annars. Sedan övergick det till arga kommentarer " det är jag som bestämmer", " jag vill vara uppe". Till slut lugnade han ner sig och så låg han på min arm och jag känner mig som världens hemskaste mamma..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar